Dagens tankar..
Just nu håller jag på och läser en bok som heter "We wish to inform you that tomorrow we will be killed with our families", jag ska hålla ett två timmar långt seminarium med efterföljande diskussion om boken och Folkmordet i Rwanda, därav bokvalet..
Det är en journalist som beskriver händelseförloppet i Rwanda åren innan och under 1994 och om hans resor i landet ett år efter folkmordet. Han återberättar de överlevandes historier och interjuvar personer som låg bakom specifika massakrer.. Han interjuvade också FN-generalen i den fredsbevarande styrka som verkade i landet, och han beskriver hur omvärlden reagerade.. eller rättare sagt INTE reagerade, hur mördarna sågs som offren, hur det var många av mördarna som fick omvärldens hjälp när den väl kom..
Min personliga syn av boken är att den är onödigt detaljerad i vissa fall.. jag är mycket väl medveten om alla hemskheter som sattes i verket under de där kaotiska månaderna, och jag känner att detaljerna inte tillför något, det är redan hemskt som det är.. trots allt så förstår jag verkligen att författaren ville ha med dessa detaljer, det skulle nog vara, rent ut sagt, oetiskt om han hade uteslutit dem.. med tanke på att han var medveten av dem så är det lite av hans plikt att föra dem vidare.. Någon som förstår mitt resonemang? Hur som helst, detta är en bok som jag verkligen skulle vilja att alla läste, dock skulle jag nog inte rekomendera den till någon jag känner.. jag känner hur jag förändras mer och mer, ju fler böcker jag läser inom ämnet..
I en av mina kursböcker "Genocide, a comprehensive introduction" så varnar författaren, Adam Jones, läsaren och studenten för att detta inte är ett enkelt ämne.. och jag var mycket medveten om det när jag valde att ändå studera det. Han varnade för mardrömarna, kännslan av hopplöshet och isoleringen.. Min syster som gör sin doktorsexamen just nu inom internationella relationer har också varnat mig, mina tidigare lärare varnade mig ganska tidigt när jag visade mitt intresse för ämnet.. så jag var förberedd på att det skulle krävas styrka från mig för att fortsätta med det här..
Det som får mig att fortsätta är väl hoppet om att jag genom att läsa historia ska kunna göra framtiden lättare för någon. Jag vill inte vara en av dem som säger "Aldrig igen".. och tänker tillbaka och sörjer men som inte ser nuet. Det är viktigt att vi säger "Aldrig igen" och det är viktigt att vi sörjer och värnar om vår historia.. men vi får inte glömma nuet och ge framtiden anledning att sörja och värna om ännu en tragisk historia..
Vad jag än gör i livet, om jag blir FN's general-sekreterare eller lågstadiefröken i en småstad i Sverige, så ska jag göra allt i min makt för att få människor att Se, jag ska lära dem att värna om historien och att värna om varandra..
Vad jag har insett under tiden jag har studerat det här är att människan är kapabel ofattbara grymheter, men även till ofattbart mod och godhet. Jag tror inte att vissa människor lutar mer åt ena hållet eller andra, och bara därför kommer jag nog aldrig helt att tappa hoppet om mänskighetens godhet..
Jag tror på förändring och försoning, jag tror på att tiden kan läka sår.
Min samhällslärare i gymnasiet sa en gång att vi är inne i en tid där vi fokuserar på olikheter, under nationalismen kom något som kan ha antytt att vi börjar fokusera på likheter.. och han såg på klassen och sa att han trodde att vår generation kunde fortsätta på det, om vi valde att fokusera på likheter. Han hade hopp om att startskottet på en ny världsuppfattning skulle börja med oss..
Det här var bara en liten kommentar, men den fastnade hos mig.. och gav mig lite hopp om att det kanske var möjligt ändå.
En annan tanke som jag har hört från flera håll (nog väldigt inspirerat från independence day) är att människan kommer inte att förena sig förrän vi hittar utomjordingar, och om man tror på metro så är det väl inte så långt kvar?
Tack för idag.
